FLYTT

På grund av att jag så lätt blir rastlös och så lätt tappar fokus, så ofta vill byta profil och så ofta vill hitta små nystarter om natten, om dagen, har jag bytt. Det handlar även om att oräkneliga skäl till irritation och frustration och fällor att trampa i på blogger fick sista droppen att falla. Jag flyttade hit:

PNEUMA

Denna blogg kommer inte att uppdateras mer, men för att mikroorganism/miniprojekt inte helt ska gå i graven (det är jag inte redo för ännu) har jag flyttat över ett axplock av de gamla inläggen härifrån dit. Givetvis på samma kronologiska platser som förr. Det kommer ta ett tag att anpassa sig, men efter ett troget år hos google ger jag nu upp. Inga fler hundögon.
Jag hoppas att ni, den lilla skara som ändå verkar ha hittat hit, följer med dit bort med. Bloglovin' fungerar för oss alla, var vi än står eller befinner oss imorgon. Ni vet.

Kom.

Dansa

jag     ska     dansa
dansa dansa dansa
och     jag     ska
dansa pausa andas
jag ska dansa jag ska

köpa resor för pengarna
köpa tur köpa åktur
retur     mer     tur
     min tur! trängs inte ställ dig
     längst bak i kön, kön
jag ska da-da-dagen fånga
carpa     som     fan
     jag ska
ska jag dansa jag ska / ska jag bjuda upp, ^
jag ska / ska jag bädda om mig själv
jag ska bli bättre på det här

Hannes

Bäst av allt är att Hannes (1) sparat ut håret med denna bild (2) i tanken. Och sedan kommer äran i att jag fick trycka på avtryckaren under veckans mest effektiva lunchrast som innefattade både löptur och plugg och detta förstås. Nu försöker jag hitta en idol för varje vän i hopp om att de ska vilja vara med på ett nytt mikroprojekt. Visst vore det spännande? Rycker det i mungiporna? I magen? Anmäl dig här tack. Helst utan eftertanke och inom fem minuter. Batteriet är laddat. 

Pulverkaffe

Gud ser
att jag inte har en enda bekväm position att sitta i utan att få ont i nacken. Gud förstår att porslinet under min säng samlats där för nuet, inte bara för framtiden. Jag blandar snabbt ihop kopp på kopp av pulverkaffe, kanske som en reflex-förberedelse på studentlivet och jag önskar att - om det nu hade funnits en gud - Gud vetat bättre och stoppat mig här. Pausat klunkandet och orden.
Jag undrar vad som slog volt någon dag för en obestämd tid sedan, jag undrar varför det är så svårt att stiga upp om morgnarna nu, jag undrar. Det tar längre tid än förr att gå till skolan och det tar längre tid än någonsin att hitta fokus för försenade uppgifter.
Vintern kostar så mycket.

Jag vänder
och vrider på tid och sammanhang och sociala band och ser bara vackra former och färger. Jag ser ljus och jag ser lycka och jag förstår nog inte den mängd tur jag har, den lott jag dragit visar på vinst gång efter gång efter gång - men varför är jag inte lycklig? Ju mer jag söker efter en grund eller en kärna överväldigas jag av allt. som. är. så. bra. Allt som är helt och bevarat och nytt och spännande. Jag ser människor skratta och jag ser mig själv skratta med dem, elefanten i bilden och drottningen av grodperspektiv.
& jag registrerar att det finns där. Att det finns kvar.
Jag förstår och konstaterar både högt och tyst att "ja, det är sanslöst bra, det här". Det är så logiskt, men jag känner det inte.

H sade 
en gång för inte så länge sedan över telefon, ungefär, att det kanske är så att en av de farligaste sakerna är att förstå det omöjliga i att hitta den eufori som det skulle krävas för att vinna över tyngden. För det tunga är oändligt stort och knuffas helst inte bort av de små glädjeämnena, nej, här behövs ångvält. Jag blandar snabbt ihop ännu en kopp pulverkaffe och ser att det är koffeinfritt. Bra, för avvänjningens skull, suckar hon. Dåligt för huvudvärken men den är ju åtminstone på något sätt ett något. Det kanske är girighet som avspeglas i hur tankarna flyter fram, kanske är allt som det ska vara, men jag trivs i så fall inte alls. Jag vill inte ha två centimeter till tårar om fel fråga ställs och jag vill inte leva i den distanserade värld parallell med min och din vanliga. Jag har fastnat i ett objektivt läge, och vad kan vara högre än väggen som skärmar av? Har jag fel i att det måste bli en total härdsmälta om den extra decimeter jag har mellan mig och resten ska försvinna? Är det inte sant, den sanning om att det inte går att bara skrapa på ytan?
Ju djupare jag gräver desto mer lycka finner jag, längre in i mig finns en ännu större värme och ömhet och mitt i detta himmelrike av barnsäkra bordskanter och ljudlösa tussar under stolsben förlorar jag allt.

Ikon

Så, det är nu det börjar

Så, det är nu det börjar, tänker jag säger jag, högt för mig själv när jag inte kan bestämma en enda låt (som passar, yes: xxs dvs) för att täppa igen tystnaden. Det var höst när jag lämnade min småstad för att flyga lite. Med tåg återvände jag till vintermörker och en kyla som ger kinderna allt annat än en "snygg, fräsch rödrosig look". Min syster står stabilt under varma plädar med pojkvännen och hanterar novembertystnaden med viskningar. Jag har en hel våning för mig själv och tänder ljus och försöker läsa obeskrivligt svåra texter i skolsammanhang och gör så jävla mycket nytta, men är samtidigt inte HÄR. Inte här inte här inte hemma. Och det är med meningslösheten som jag springer ikapp när jag med snabba steg växlar från källarplan till övervåning för att hinna tvätta bort allt som påminner om det där temporära, innan det kullar mig. Det är tungt att höja ögonbrynen, höja huvudet. Det är tungt att resa sig upp över huvud taget för någonstans på de tolv tågtimmarna, natten till idag, kom dessutom mensvärken från helvetet.

Poesi

För, på dagen, två månader sedan fick jag reda på att jag är en av de arton finalisterna i Ung Poesi 2012. Jag stod i en lång, snirklig kö till matsalen i skolan för att äta lunch och sprudlade inombords då jag läste pontonredaktionens inledande mening (två gånger, för säkerhets skull): Jag är jätteglad att kunna berätta att.. Jag har sällan varit så glad att jag haft så kallade ungdomsögon, som kan läsa minimal text på någorlunda liten display i handen. Vad som kanske har känts absolut bäst är att det givit mig världens kick, världens band till tangentbordet om nätterna, utan den där obligatoriska prestationsångesten. Det har runnit ut en himla massa strunt ur fingrarna, men även sådant av affektionsvärde som jag tror kan klassas som nödvändigheter. Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera här, på att skriva på så som förr, men jag tvivlar tvekar tror inte jag ännu hittat den form jag vill hålla. För jag har lärt mig av fantastiska kritiker att en  F O R M  inte är någonting att vara rädd för. Det blir inte sandtorrt eller tråkigt av att jag experimentbygger temporära ramar, tvärt om kan de hjälpa en att lägga mer fokus på innehållet och på att inte fokusera alls, men ändå behålla en slags trovärdighet. Förhoppningsvis.

För någon vecka sedan hade vi elever på min skola äran att lyssna på ett samtal med poeten Naima Chahboun, som bland annat skrivit Okunskapens Arkeologi (vilken med sina pusselbitsord och alfabetssymbolik jag varmt kan rekommendera, och snygg är den också, invändigt & utvändigt). Dessutom fick vi vara med på en workshop hon höll i där vi skrev dramatiska karaktärsbeskrivningar och ljugande porträtt. Hennes alster är himla bra exempel på när formen verkligen, verkligen får verka till fullo, och någonting som slog mig var att hon verkade ha så sanslöst bra kontroll (koll) på allt. På sina egna tankar, på andras tankar, på orden och fraser och historia, allmänbildning, tyngd. Att bläddra genom Okunskapens Arkeologi får mig att ifrågasätta allt jag skrivit - för för vem har mina jag-baserade ordsjöar betydande vikt? Till skillnad mot för hennes, hennes ordsviter som tar upp riktiga, viktiga frågor och politiska dilemman. Men, samtidigt ser jag detta som ett väldigt peppande uppvaknande eller djupdyk kanske. Jag skrev tidigare att jag sluppit undan den obligatoriska prestationsångesten, och det har jag. Men jag har känt en mycket tyngre önskefilt över axlarna om att verkligen söka med pannlampa efter meningen bakom orden, leta efter vad som känns brännhett att berätta i mig, men som samtidigt inte bara är Kära dagbok. Det blir mitt halvårslöfte, ja.
Håll ut, vänner, så lovar jag att försöka.

Åter till Ung Poesi. På torsdag morgon sätter jag mig på ett mångatimmarståg söderut till Sveriges kanske bästa stad, Göteborg, och stannar där i sex hela dagar för att lyssna på artister och poeter. Inspireras av unga ordkonstnärer och läsa dikter och dansa. Konversera och träffa personer jag saknat och längtar till, promenera längs kullerstensgator och sova bara några få timmar per natt på ett vandrarhem på Stigberget. Om ni har heta tips eller café-idéer eller andra spännande förslag tycker jag ni ska ropa högst, för sådant gör mig varm och glad. Och förhoppningsvis dämpar det även den sjukliga nervositet som får mig att skaka ända ut i fötterna.

Sista minuten

Jag vill binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning.
Jag vill med samma fingrar skriva ett brev och försluta kuvertet med tungan.
Jag vill ta allt som gör dig ont och stampa på det, stampa på dem,
ta ett avstamp från allt som känns som vinter och som har gett världen en iskall blick.

Jag vill reservera din svank till förmån för mina slalomåkande händer och jag vill lämna mina ögon till att fjällvandra över resten,
blå slingor bildar floder som en vän en gång sa.
Jag vill segla från väst-axel till öst-axel med näsan för att rita kartan till doftminnet,
jag vill någonstans vid halsgropen göra ett djupdyk för att ånga tåglok vid dina bröst.

Jag vill med benen knyta gordiska knutar runt din midja och jag vill vara din bräda när du gungar på den,
jag vill lyfta dig mot stjärnorna som blinkar i takt med mitt hjärta,
hjärtat jag vill ska tillåtas slå lika många slag som ditt, precis samtidigt.
Det är din luft jag vill ska fylla mina lungor, men det är med hjälp av våra steg jag vill definiera vår kondition.

Jag vill ta med dig på min längsta resa någonsin, från tå till panna och tillbaka igen.
Mig kvittar det om det är sista minuten eller första ögonkastet, jag vill med händerna utforska din huvudstad för att sedan låta dem förmedla, formulera, stimulera dig, där, mot min landsbygd, jag vill skriva vykort! Posta upplevelser! Vill kryssa hav
och krossa krav
och vill få all inclusive
JA.

Men först, först vill jag binda fast en kyss vid två fingrar och skicka iväg den i din riktning,
jag hoppas.

GULD

VISSA    TROR    ATT    DE    INTE    KAN
SÄTTA    ORD    PÅ    SINA    KÄNSLOR
MEN    JAG    VET,    ATT    ALLA    KAN
PRECIS    PÅ    SAMMA    SÄTT    SOM    JAG
INTE 
VÅGAR

Silverglitter

Jag skrattade bort en hand som lades runt min midja, ett stadigt grepp och ett par ögon som runda och rödkantade såg genom mina, på mina läppar och på mina då glittriga kinder. Silverglitter jag bytt till mig mot att knyta upp en stenhård skosnöreknut på leriga skor i ett självutnämnt VIP-tält, glitter som gav mig Broder Daniel-komplimanger och som kanske även var anledningen att handen placerades just där, just stadigt. En hand som följdes av en för mjuk och för instängd cigarettkyss. Den kunde jag inte skratta bort. Inte heller kunde jag skratta bort skammen och skuldkänslorna jag kände då, och det går inte att bubbligt ursäkta den procent av mig som inte bestod av nykter människa utan av infekterad sådan. Det var så mörkt och luften pulserade, förvånansvärt kall för att ha bytt av en trettiogradig, soltät sommardag. Så trött och samtidigt så utvilad man kan vara, redo att rida in i natten och ut, svettig, genom haven: ängen, skogen.

Är det tillåtet att ångra sig?